Från dagens fältbesök. Långt från asfaltvägarna, långt från el, rinnande vatten och andra bekvämligheter. Åtminstone finns en Primary School i närheten, bara att hoppas på att dessa barns begåvning kan få chansen att blomstra och bidra till landets utveckling.

Igår var det storstädning på marknaden så den var helt stängd för handel. Ingen annan fruktmarknad ligger nära vårt kontor, så vi fick nöja oss med kyckling och belgiska pommes frites (med majonäs...). Då kände jag verkligen att jag saknade den dagliga fruktlunchen (se bilden!) - och att jag kommer att sakna den när vi så småningom flyttar tillbaka till Sverige. Sådana avocados som finns här t.ex - de kan man inte ens drömma om att hitta på Konsum. 

Utsikt över södra delen av Kivu-sjön.

När jag korsade gränsen till Kongo i eftermiddags pratade alla om flygkraschen som nyss hänt i Goma. Landningsbanan där är extremt kort eftersom en lång bit är täckt av lava sedan vulkanutbrottet 2002. (Varför man inte hackat bort lavan är en gåta: överallt i Goma finns det folk som knackar ut block av lava till att bygga murar och hus.) Ett plan som skulle lyfta fick punktering och brakade sedan rakt in i ett område av Goma som är fullt med små butiker och gatuförsäljare, och där började det brinna. Vi vet ännu inte hur många dödsoffer det blir; planet hade cirka 100 passagerare, men antalet folk på marken är inte känt. Efter mycket ringande fick de jag bor hos veta att deras bekant som var på flyget klarat sig och nu ligger på sjukhus i Goma.Inget av de bolag som flyger i Kongo är godkänt för internationella flygningar. Bolaget vars plan nu kraschade hör dock till de två (tidigare tre, men ett har upphört) som vi utlänningar brukar flyga med...

Sedan en dryg vecka blommar vita och blåa Ipomea i vår trädgård. Vi plockade fröna uppe i Gisenyi mellan jul och nyår och har 10-15 rankor som slingar sig på staketet mot kanadensiska grannen. Skulle vilja ha några fler himmelsblå blommor, hittills har de vita dominerat. I morse var det två blå och åtta vita.

(Bilden lånad från www.froer.nu, som väl i sin tur lånat från Thompson & Morgan antar jag)

Idag för 14 år sedan startade mördandet här i Kigali och överallt i Rwanda. Och det pågick sedan i mer än tre månader. Mer än en miljon människor mördades. Medan omvärlden stod handfallen och/eller blundade. Om man tänker på hur många år det var sedan andra världskriget slutade, och hur präglade vi i Europa fortfarande är av det, förstår man att det kommer att ta många, många år innan såren inom folk i Rwanda är läkta. Majoriteten av alla rwandier är berörda - antingen har de syskon, föräldrar, barn eller andra släktingar som mördats. Eller så är de barn eller hustru till någon som sitter i fängelse för folkmord. Eller är de själva brottslingar - sådana som erkänt eller sådana som förnekar allt. Eller har de flyttat tillbaka till Rwanda efter att ha levt i exil sedan 1959.

Och att säga "aldrig mer!" hjälper inte stort... Vad är det t.ex som händer i Darfur i detta nu? Vad gör vi för att förhindra att kvinnor våldtas och barn mördas?

Läs mer om folkmordet i Rwanda:

http://www.kigalimemorialcentre.org/old/index.html

Nu skriver jag om det som hänt på sistone.

Vi har fått våra ”bulletins” = betygen för termin två (vi har tre terminer).  Som vanligt är det rektorn som kommer och ger dom.

Denna gången så delade han upp dom i 2 högar: en med dom som gått ner i slutsumman och en med dom som gått upp i slutsumman.

När han var i slutet av högen med ”gått ner” så sa han mitt namn. Fastän jag hade gått ner så fick jag en applåd. Jag var typ den enda som fick det i ”gått ner” högen. I slutsumma (medel av alla ämnen) fick jag 83% och förra terminen  84% så det var inte en sån skillnad.

Så nu är det näst sista dagen  på lovet... Vi har ju ledigt i morgon också för då är det ”memoire du genocide”. Då är alla affärer stängda och man ska vara hemma och sörja. Men vi kanske ska åka till en sjö som heter ”Lac Muhazi” med mellansysters kompis familj, och kanske någon mer.

/ Lillasyster