I min och mammas grupp var det 10 personer. Vi fick åka med två irländare i deras safaribil, den hade jättesköna säten. Vi åkte nästan 30 minuter sedan gick vi över en massa odlade åkrar i 30 minuter till innan vi kom till muren till parken. Den är byggd av stenar för att stänga inne bufflarna och stänga ute folk som vill hugga träd. Vi klättrade över muren och började våran vandring. Det var väldigt jobbigt och lerigt eftersom det regnade dagen innan. Det tog en timme att gå där i skogen och det var snårigt och JÄTTE lerigt! Hur jobbigt som helst! ... Men till slut kom vi fram till de gyllene aporna. De klättrade i bambusnåren och åt skott. De är ungefär så stora som babianer men bättre på att klättra. På ryggen är de rödbruna och de har söta ansikten. När jag stod och tog kort på några apor framför mig sa vakten: "kolla det är några bakom er!". Jag vände mig om och såg en bebisapa som såg ut som en rumpnisse. Den lutade sig fram och studerade mig, sen hoppade den till ett annat bambusnår. Efter en stund sa vakterna att tiden var slut (man får nämligen bara vara där en timme) så vi gick hem en timme igen. Inte lika jobbigt eftersom det gick neråt. Men blött och lerigt. Fastän det var jobbigt så var det väldigt roligt att se golden monkeys. Och en annan i gruppen som hade  sett gorillorna två dagar i rad sa att han tyckte att golden monkeys var roligare.

Jag sov i bilen på vägen hem.

/Lillasystern

Jobbigt att behöva gå upp kl 06.00 en lördag... Men vi skyndade oss att äta frukost och packa ihop våra grejor, och åkte till parkkontoret. Där var fullt med folk i vandringskängor och någon slags damasker på benen. Lite struligt organiserat, men vi frågade några efter en gorillagrupp som var lagom långt bort och hamnade bland de som skulle till Kwitonda-familjen som bor på Sabinyo-vulkanen. Förutom oss fyra var det två sydafrikanska overlanders i 60-årsåldern och två hippietyper från Holland. Guiden informerade lite om säkerhetsreglerna och allmänt om gorillor. Så åkte vi iväg i vår bil. Mamma och lillasyster skulle inte med för lillasystern är för liten för att se gorillor (man ska vara minst 15 år), men de åkte med några andra för att titta på golden monkeys.

Vi parkerade bilen, fick våra vandringsstavar och började gå genom åkrarna. Det var redan ganska kladdigt för det hade regnat nästan hela natten. Och dimmigt så man såg inte så långt. De dimhöljda bergen! Det var skog med gamla knotiga träd med mossor och lavar, och så bambu. Det var ganska brant och halkigt. Mina skor var bra, men jag halkade ändå hela tiden. Tur jag hade regnbyxor. Och de fula oranga trädgårdshandskarna pappa köpt var bra både mot kylan och mot de jättestora brännässlorna. Jag brände mig en gång innan jag tog på handskarna...

Vi gick och gick. Den sydafrikanska tanten var nära att ge upp när guiden sa att gorillorna var nära. Vi fick lägga bort ryggsäckar och stavar och så gick vi vidare. Det var tätt och svårt att se något. Vi såg bon som gorillorna byggt för att sova i uppe i träden. Och plötsligt trillade en gorilla ner ur ett träd nästan rakt på den sydafrikanske gubben! Han blev jätterädd!! Det satt en gorilla till där uppe så vi vågade nästan inte gå under ifall den också skulle ramla. Men det gick bra. Vi såg några olika gorillor och följde dem genom bambusnåren. De käkade bambuskott och blad och fes hela tiden. En mamma hade en liten bebis och det var gulligt att hon höll armen kring den när hon gick iväg, ungefär som att hon gömde ungen för oss. De små ungarna som sprang omkring själva var jättegulliga och ulliga. När jag fotade sprang två stycken förbi jättenära mig och en av dem slog till mig på benet!

Guiden sa att vi skulle sätta oss på huk och då kom en ung gorilla närmre och närmre. Till sist sa guiden att vi skulle ställa oss upp och då sprang gorillan iväg. Silverbacken var grymt stor och så bred så det var nästan overkligt. Huvudet var också jättestort. Nosarna är som fingeravtryck ungefär, alla har olika form på nosen/näsborrarna. På slutet (man får bara se dem en timme) låg alla gorillorna i en grop och softade. Ungarna klättrade omkring ovanpå de andra och bråkade, då sparkade de större gorillorna bort dem. Fötterna ser jättekul ut.

Sedan gick vi nerför berget och åkte tillbaka. Mamma och lillasystern var redan tillbaka före oss. De hade också haft kul.

Vi åkte hem till Kigali och var på en fest på kvällen. Fast ganska trötta.

/Mellansystern

Efter jobb och skola kom vi iväg ganska sent från Kigali på vår resa mot Volcanoes national park i norra Rwanda. Det var också ganska mycket trafik eftersom det är fredag. När vi kommit halvvägs började det regna, och när mörkret föll regnade det allt mera. Från Ruhengeri är det cirka 11 km upp till Kinigi guesthouse där vi bokat in oss (för att det är väldigt nära nationalparkskontoret där vi skall vara kl 7.00 imogon bitti). I mörkret och regnet kändes vägen minst tre gånger så lång, men ungefär kvart i sju var vi äntligen framme. Vi åt lite middag och har nu spelat spel en lång stund. Ska bli skönt att krypa ner under de tjocka filtarna, Kinigi ligger 1000 m högre än Kigali så det är ganska kyligt.

Under dagens fina utflykt till Lac Muhazi fick vi en upplevelse utöver det vanliga. Plötsligt kom en utter simmande, bara några meter ut i vattnet. Den dök ner, kom upp några meter längre bort, dök ner och kom upp igen. Såå fin! Verkligen jättekul att få se den på nära håll. Det är arten "Congo clawless otter" som inte är utan klor men har korta dito och saknar simhud på framtassarna. Den finns i centralafrika och är mer landanpassad än andra utterarter. Länk till bild och mer info: http://lioncrusher.com/animal.asp?animal=165

..på inlägget den 4:e maj från vår camping vid Kivusjön. Hoppas att det framgår vilket kristallklart vatten sjön har och vilken trevlig vegetation det är på ön. Vi skulle gärna åka tillbaka, men för tillfället är det slutspurt i skolan som gäller, så övernattning mellan lördag och söndag känns omöjligt att hinna med.

Tillbaka hemma efter några dagar i Goma, DRC. Några bilder för att förmedla intryck av staden. Som jag skrivit om förut så är en stor del av staden täckt av lava sedan vulkanutbrottet 2002. Men det senaste halvåret har det varit en extrem byggboom i Goma, nya flotta hus dyker upp överallt, inklusive på lavafälten. Och praktiskt nog kan man ju hugga ut byggblock från lavan, vilket syns på den nedersta bilden. Några andra kommentarer om bilderna: på den översta bilden syns vulkanen Nyiragongo i bakgrunden. Och ja - den är aktiv (ingen överhängande utbrottsrisk just nu dock) och det är ånga från dess glödande innehåll som syns från toppen. Det som mannen i förgrunden fraktar på cykeln är cassavablad, man finhackar dem och gör en slags stuvning, typ spenat. På näst nedersta bilden ser man folk hämta vatten ur Kivusjön. Kolerasituationen är ganska allvarlig för närvarande och folk ombeds klorera vattnet de hämtar. Men alla har inte råd...

Årets familjedag på belgiska skolan i Kigali (l'E.B.K. = l'École Belge de Kigali) var utformad som ett salgs cluedo. Vem är det som mördat gymnastikläraren, med vilket vapen och var någonstans? Eller inte mördat -  man gjorde det barnvänligare än så; vem har förtrollat henne så att benen blir som gele? Alla gick runt på olika stationer och gjorde olika aktiviteter: dragkamp, blindbock, balansövningar, "Fångarna på fortet", musikfrågesport, m.m Och om man vann en aktivitiet kunde man få fråga lekledaren efter ledtrådar, typ: "jag tror att Madame Rita har gjort det, med en förgiftad ros, på Planet Club" Trevlig idé, men lite överambitiöst med ungefär 40 "gärningsmän", 30 tillhyggen och 50 platser att välja mellan... Barnen var dock entusiastiska och kutade runt på alla stationer och utbytte information med varandra. Däremellan åt de glass och spunnet socker ("pappas skägg" på franska). Vi andra minglade mest runt och pratade och fikade.

Mitt på dagen var vi iväg och simmade en sväng.

Och dagen till ära hade undertecknad norsk sløyfe fastnålad på blusen. Men fick kommentaren att jag mest såg ut som en friesisk kossa som vunnit pris på jordbruksutställning...

På kvällen var det lottdragning i skolans lotteri. Vi hoppades på att vinna förstapris, en flygresa till Europa, så att undertecknad skulle ha en chans att träffa familjen i sommar. Men icke. Roligast var att skolans vaktmästare, trotjänare som varit anställd 24 år, vann en av högvinsterna (en resa till Zanzibar).

/Mamman

Just nu sitter jag på kontoret och hör muezzin ropa ut fredagsbönen från moskén som ligger någon kilometer härifrån. Han sjunger fint. Helgkänslan börjar infinna sig på kontoret. Efter den gemensamma fruktlunchen kommer alla att skynda sig att avsluta veckans arbete, och har man tur så kan man ta sig hemåt vid 15-tiden istället för 17 (eller 18...)

Det är ungefär 5% av Rwandas befolkning som är muslimer. Intressant nog så deltog muslimer nästan inte alls i slaktandet under folkmordet 1994. Till skillnad från anhängare till katolska kyrkan (majoriteten av rwandierna) eller diverse andra kyrkor (anglikanska, metodister, pingstvänner, osv)... Just i år har pressen ökat på påven att be om förlåt för de brott som katolska präster och nunnor gjorde sig skyldiga till under folkmordet (lämnat ut församlingsmedlemmar till Interahamwe, tänt eld på sina egna kyrkor med fullt av folk inuti, deltagande i mördandet på andra vis). Hittills har det varit tyst från det hållet, och katolska kyrkan sliter med denna mörka historia. S.k revival churches, dvs olika frikyrkor med slagkraftiga budskap, mediamedvetna predikanter och diverse aggressiva rekryteringsmetoder har fått många medlemmar de senaste 10 åren. Medlemmar som inte upptäcker förrän senare att en av deras viktigaste uppgifter tycks vara att bidra med pengar.... (Want to be rich? Found a new church!)