OK, jag förstår att det är träligt att per oväxlad kinesisk skruttcykel frakta sig själv plus en vuxen passagerare och/eller stora säckar med träkol, sötpotatis eller majs i den kuperade terrängen i Rwanda. Men att släppa allt man har av bromsar och bara susa nerför i branta backarna... utan cykelhjälm givetvis... verkar vara att utmana ödet lite väl mycket. Vi passerade flera cyklister som höll gott och väl över 60 km/h i nerförsbackarna. Risken att möta en galen minibussförare eller att det står en trasig lastbil lömskt parkerad bakom nästa kurva är inte försumbar... Jag ryser.

Helt oväntat var det varmt och soligt idag i Ruhengeri. Annars brukar det nästan alltid vara kallt och disigt, ofta hällregn. Bekanta till oss som i maj månad var upp till gorillorna fick gå i brant uppförsbacke i fyra timmar, under ständigt regn som gjorde leran i sluttningen ännu halare än vanligt, med drypande våt vegetation (varav stor del är brännässlor...) innan de kom fram till gorillagruppen. Det regnade då fortfarande så gorillorna satt mest och tryckte under träd och buskar. Lagom muntert när man betalt närmare 500 dollar för utflykten.

Inte hade jag heller räknat med att det enkla guesthouse där vi skulle bo över faktiskt hade en jättefin swimmingpool, eller att vi skulle bli färdiga i fält redan 16.30 Så jag hade tyvärr ingen baddräkt med mig. Det skulle ha varit jätteskönt att simma några längder efter den skumpiga jeep-resan, men det fick istället bli en knapp timmes kvällspromenad i utkanten av Ruhengeri. Gissa om man känner sig som veckans attraktion. En viting på promenad syns på långt håll, och råkar man svara "bon jour" tillbaka till någon av ungarna som ropar på en har man strax en hel svans barn springande efter sig.

På hemvägen blev solen vackert rödfärgad innan den gick ner bakom den högsta vulkanen Karisimbi. I dalen mellan Karisimbi och Visoke hade Dian Fossey sitt forskningstillhåll, och där ligger hon också begravd. Bergsgorillorna förlorade förresten nyligen en hel familjegrupp om en s.k silverrygg (ledarhane) och 8-9 övriga individer. Det var på Kongo-sidan av nationalparken (som ju delas mellan Rwanda, DRC och Uganda), och djuren återfanns ihjälskjutna, t.o.m utan att man tagit tillvara "troféer" (typ händer som säljs som askfat, kranium, etc) eller ens "bushmeat". Gorillakött är populärt i vissa kretsar - jag känner faktiskt en som smakat, men det var för mer än 20 år sedan då det fanns många gånger fler gorillor i DRC.

Det är ganska fantastiskt hur även mycket fattiga människor försöker ordna sin tillvaro så att de får lite trivsamt omkring sig. Idag ute i fält har jag sett så mycket vackra blommor planterade runt de pyttesmå ägorna som folk har. Hur eländigt huset än ser ut så har nästan alla ansträngt sig att så/plantera lite Cosmea, Flitiga Lisa, Dahlia, Salvia, Canna, Tagetes eller andra blommor längs gången upp mot huset eller i gränsen mot vägen. Det mänskliga ögat behöver något vackert...

Världens stenigaste åkrar ligger nog inte i Småland. Idag har jag rest runt på landsbygden strax utanför Ruhengeri i norra Rwanda. Inte långt från Parc des Volcanes som härbergerar större delen av världens bergsgorillor. (Nej, vi har inte varit och tittat på dem - åldergräns på 15 år, så lillasyster kan inte följa med) Vulkanerna har bidragit med ett lavafält modell större i det här området. Ganska länge sedan senaste utbrottet, så det finns en hel del matjord (från vittrad lavasten - bördigt och fullt med mineraler). Men också vassa, kantiga lavastenar i alla upptänkliga storlekar, och på vissa håll klippområden utan matjord. Överallt försöker man odla, så stenarna är bortplockade så gott det går till rösen av varierande storlek, murar längs åkerkanter, större stenar används till husbyggnation etc. Det verkar som att bananer och avokado är ganska bra på att spränga sönder lavasten med sina rötter, och sedan bidrar ju bladen till mullproduktion. Men ganska tröstlöst ser det ut för mina ögon när man fått en kvadratmeter hyfsat fri från stenar, och då har 2-3 kvadratmeter stenhög bredvid...

Kan man fundera på när man ser tre små och seniga kvinnor knata vägen fram mot okänt mål, var och en balanserades en stor säck på huvudet. I säcken fullt med vitkålshuvuden, säkert 20-25 st. Jag vet iaf hur pass många (få) vitkålshuvuden jag orkar släpa i en vanlig Konsumkasse...

Inte bara amerikanska krigsfångar i Irak och Guantánamo som torteras genom att samma jobbiga musik spelas 1000 ggr i sträck. På mitt jobb här i Kigali får medarbetarna ibland för sig att spela religiösa sånger på datorn. Och det vore väl OK. Om det inte varje gång blev så att en och samma låt går non-stop. Jag kan inte tänka! Men samtidigt känns det lite småtarvligt att rusa in och be dem stänga ned eftersom medarbetarna samtliga är väldigt religiösa.

Så för tillfället uthärdar jag omtag efter omtag av en seeeeg låt med nånting om "Rivers of Babylon"....

När man tröttnat på DVD-filmer och böcker (håller dock på att avsluta Joyce Carol Oates' ganska tröglästa Broke Heart Blues, gillar annars hennes böcker väldigt mycket) , vad finns då att göra i den afrikanska svarta kvällen (kolmörkt efter 18:10 året om), ensam utan familjen?

Jo, man får tända bästa golvlampan och ta upp en gammal hobby som legat och skräpat i skåpen ett antal år: broderi. Trots åldersdåliga ögon har jag nu nästan knåpat färdigt en duk som bara hann bli obetydligt påbörjad under mitt förra broderi-skov för sisådär 12 år sedan... Ska forsätta med att avsluta en s.k paradhandduk som jag faktiskt sydde intensivt på i ett visst sammanhang för cirka två år sedan.

Dock kommer det inte att hända att jag återupptar mina gamla halvfärdiga stickningar (3-4 olika tröjor och koftor) eftersom jag faktiskt slängde såväl halvstickat, krokiga stickor och garnrester nu vid senaste flytten. Börjar jag sticka igen (annat än tumvantar som jag brukar sticka några nästan varje vinter vi bor i Sverige) får det bli från scratch.

/Mamma

Bara drygt en och en halv vecka innan familjen kommer ner. Denna vecka har jag suttit på kontoret, den planerade resan till Kinshasa har blivit uppskjuten av diverse anledningar. Vi är iaf nästan klara med det som skall med dit... Andra deadlines på diverse saker till veckan.

Lördagen var det tropiskt skyfall som började när jag till 2/3 avverkat mitt simbeting i poolen. Fortsatte att simma fastän det regnade så man knappt kunde andas. Till sist blev det ganska kallt också. Solen kom inte tillbaka förrän mitt på dagen på söndagen och då hade jag saknat den så mycket att jag tillbringade alldeles för mycket tid där. Vidbränd på ben och ögonlock (det senare ett åldersfenomen...)