Det började med att det inte fanns något vatten att duscha i. Visserligen har vi en reservvattentank på tomten, men kl 6.00 var jag inte så sugen på att först klä på mig och sedan gå ut och koppla in tanken. Så det fick bli en mini-dusch med hjälp av kokt & filtrerat vatten som finns i köket (aldrig listigt att dricka okokt vatten direkt ur kranen härnere). Och inte kunde jag sätta igång tvättmaskinen som planlagt. Sedan kom jag på att jag i helgen glömt skicka hem ett viktigt dokument och nu skulle det bli försent... Hela arbetsdagen tyckte jag dock att jag var förhållandevis effektiv. Och efter jobbet lyckades jag genomföra ett oklanderligt telefonsamtal på franska till Ikerezi bokhandel, för att höra om de skolböcker som tidigare låg fast i tullen i många veckor nu hade kommit. Det hade de, och kunde hämtas idag före kl 18.00, eller imorgon. Sedan körde det ihop sig ordentligt. Trafikstocking vid fotbollsstadion och i backen upp mot centrumkullen i Kigali. Jag var trots detta framme vid bokhandeln 17.45 Då sade vakten utanför att det redan var stängt. Förmodligen för att ett antal hantverkare höll på att lägga sista handen vid den nya tegelmur och järngrind som numera omringar Ecole Belge och Ikerezi (förut ett nedgånget stängsel + vegetation). Men det kunde väl innehavaren sagt när jag ringde? Nu hinner vi inte få böckerna innan skolan börjar eftersom jag ska bort och de andra inte kommer förrän söndag. Nästa stopp var German Butchery (som alltså är en livsmedelsaffär, inte bara slakteri, och ja - det är tyskar som driver det) för att inhandla yoghurt, frukt och bröd så att familjen har till frukost på måndag morgon. De kommer till Kigali efter att affären stängt på söndag. Jääättelång kö! Har jag aldrig varit med om förut, men idag var visst halva Kigali i affären samtidigt som jag. Inte fanns det passionsfrukt heller, utan jag fick ta den enda övriga frukten som kan tänkas hålla sig till måndag – trädtomat. Ingen av oss gillar det något vidare, men det får gå. Nu fattas det väl bara att jag försover mig imorgon bitti, skall till flygplatsen kl 04:30.

...började med situationen på det (f.d.) finaste sjukhuset i Kigali, King Feisal, som tydligen kostar mycket men ger dålig service. Jag har aldrig varit där så jag vet inte.

Sedan blev det ormhistorier; snake park i Bujumbura där ormarna ständigt rymmer och det är jättetrångt i gångarna mellan burarna; mannen som kör över en spottkobra med bilen men ormen då istället slingrar sig upp i bilens underrede; mannen som fraktade ett antal ormar i en säck packad ovanpå bussen och hur ormarna slingrar ut och orsakar en olycka, etc

Och till sist den afrikanska vandringssägnen om den viktiga mannen i byn som dött och man skickar efter en snitsig kista från sta'n, den kommer med pick-up, och liftaren på flaket tar sin tillflykt i kistan när det börjar regna, och när regnet slutat blir nytillkomna liftare mycket skrämda då han lyfter på kistlocket. Efter denna berättelse säger en av medarbetarna: "Förr var jag rädd för döda människor, jag vågade inte ens titta ner i kistan på begravningar. Men under folkmordet såg jag så många döda, när jag gömde mig för hutu-milisen. Och de döda kan aldrig skada en, det kan bara de levande göra..."

...var det tydligen i vårt kök igår kväll. Det började redan i fredags kväll då en tidigt anländ delegat till mötet, en stor och fet kackerlacka, hoppade ur min toffel när jag stack foten i den. Ryys. Då gäller det att stampa fort och bestämt. Lite senare slog jag ihjäl en annan kackerlacka uppe på diskbänken. Använde en metallvas. Igår kväll var ljuset släckt i köket, och varje gång jag var dit för att hämta något (vatten, te, en kvällsmacka, etc) och tände ljuset, så myllrade det på bänkar och golv. En fet kackerlacka nosar på brödkniven – fort, fort, sopa ner den på golvet och stampa! En annan fet kackerlacka funderar på att äta upp sin platta kompis. Stampa igen! Usch, de är verkligen äckliga, och springer väldigt fort också. Storlek 6-7 cm långa, 3-4 cm breda.

OK, jag förstår att det är träligt att per oväxlad kinesisk skruttcykel frakta sig själv plus en vuxen passagerare och/eller stora säckar med träkol, sötpotatis eller majs i den kuperade terrängen i Rwanda. Men att släppa allt man har av bromsar och bara susa nerför i branta backarna... utan cykelhjälm givetvis... verkar vara att utmana ödet lite väl mycket. Vi passerade flera cyklister som höll gott och väl över 60 km/h i nerförsbackarna. Risken att möta en galen minibussförare eller att det står en trasig lastbil lömskt parkerad bakom nästa kurva är inte försumbar... Jag ryser.

Helt oväntat var det varmt och soligt idag i Ruhengeri. Annars brukar det nästan alltid vara kallt och disigt, ofta hällregn. Bekanta till oss som i maj månad var upp till gorillorna fick gå i brant uppförsbacke i fyra timmar, under ständigt regn som gjorde leran i sluttningen ännu halare än vanligt, med drypande våt vegetation (varav stor del är brännässlor...) innan de kom fram till gorillagruppen. Det regnade då fortfarande så gorillorna satt mest och tryckte under träd och buskar. Lagom muntert när man betalt närmare 500 dollar för utflykten.

Inte hade jag heller räknat med att det enkla guesthouse där vi skulle bo över faktiskt hade en jättefin swimmingpool, eller att vi skulle bli färdiga i fält redan 16.30 Så jag hade tyvärr ingen baddräkt med mig. Det skulle ha varit jätteskönt att simma några längder efter den skumpiga jeep-resan, men det fick istället bli en knapp timmes kvällspromenad i utkanten av Ruhengeri. Gissa om man känner sig som veckans attraktion. En viting på promenad syns på långt håll, och råkar man svara "bon jour" tillbaka till någon av ungarna som ropar på en har man strax en hel svans barn springande efter sig.

På hemvägen blev solen vackert rödfärgad innan den gick ner bakom den högsta vulkanen Karisimbi. I dalen mellan Karisimbi och Visoke hade Dian Fossey sitt forskningstillhåll, och där ligger hon också begravd. Bergsgorillorna förlorade förresten nyligen en hel familjegrupp om en s.k silverrygg (ledarhane) och 8-9 övriga individer. Det var på Kongo-sidan av nationalparken (som ju delas mellan Rwanda, DRC och Uganda), och djuren återfanns ihjälskjutna, t.o.m utan att man tagit tillvara "troféer" (typ händer som säljs som askfat, kranium, etc) eller ens "bushmeat". Gorillakött är populärt i vissa kretsar - jag känner faktiskt en som smakat, men det var för mer än 20 år sedan då det fanns många gånger fler gorillor i DRC.

Det är ganska fantastiskt hur även mycket fattiga människor försöker ordna sin tillvaro så att de får lite trivsamt omkring sig. Idag ute i fält har jag sett så mycket vackra blommor planterade runt de pyttesmå ägorna som folk har. Hur eländigt huset än ser ut så har nästan alla ansträngt sig att så/plantera lite Cosmea, Flitiga Lisa, Dahlia, Salvia, Canna, Tagetes eller andra blommor längs gången upp mot huset eller i gränsen mot vägen. Det mänskliga ögat behöver något vackert...

Världens stenigaste åkrar ligger nog inte i Småland. Idag har jag rest runt på landsbygden strax utanför Ruhengeri i norra Rwanda. Inte långt från Parc des Volcanes som härbergerar större delen av världens bergsgorillor. (Nej, vi har inte varit och tittat på dem - åldergräns på 15 år, så lillasyster kan inte följa med) Vulkanerna har bidragit med ett lavafält modell större i det här området. Ganska länge sedan senaste utbrottet, så det finns en hel del matjord (från vittrad lavasten - bördigt och fullt med mineraler). Men också vassa, kantiga lavastenar i alla upptänkliga storlekar, och på vissa håll klippområden utan matjord. Överallt försöker man odla, så stenarna är bortplockade så gott det går till rösen av varierande storlek, murar längs åkerkanter, större stenar används till husbyggnation etc. Det verkar som att bananer och avokado är ganska bra på att spränga sönder lavasten med sina rötter, och sedan bidrar ju bladen till mullproduktion. Men ganska tröstlöst ser det ut för mina ögon när man fått en kvadratmeter hyfsat fri från stenar, och då har 2-3 kvadratmeter stenhög bredvid...

Kan man fundera på när man ser tre små och seniga kvinnor knata vägen fram mot okänt mål, var och en balanserades en stor säck på huvudet. I säcken fullt med vitkålshuvuden, säkert 20-25 st. Jag vet iaf hur pass många (få) vitkålshuvuden jag orkar släpa i en vanlig Konsumkasse...