Onsdagar slutar alla tidigt på Ecole Belge, så eftermiddagen efter läxläsningen brukar ägnas åt långa simturer. Vilket behövs när man till vardags tillbringar mycket tid i bil samt sittandes i skola/på kontor. Men vid lunchtid började det blåsa och snart spöregnade det, vilket höll i sig större delen av eftermiddagen. Blev inget simmande idag.

Och inte kunde vi se på en film som en arbetskamrat lånat ut för den var i fel format för vår DVD-spelare...

Skönt att vara hemma igen även om en hel arbetsvecka fortfarande ligger framför en trots att man jobbat hela helgen...

Kigali soligt efter regnig söndag. Hemmavarande (pappa & lillasyster) hade åkt med bekanta på en dagstur till Akagera national park på lördagen. Mellansyster umgicks med sina kompisar vid Lac Muhazi hela helgen.

Eftersom alla läxor till tisdagen redan var undangjorda (vi tränade som hastigast på en muntlig presentation som lillasyster skulle ha om Gandhi), blev det ett parti Fia med knuff innan läggdags. Eller rättare sagt - vi knuffades så mycket att det aldrig tog slut. Tror att mellansyster var den som vann.

/mamma

Vid mellanlandning i Bujumbura ser jag flyplatspersonalen stapla 25 kartonger med daggamla kycklingar på en bagagekärra. Genom lufthålen i sidorna ser man de små gula dunbollarna röra sig. Sedan fortsätter personalen att långsamt, långsamt lasta av DHL- och Fedex-försändelser samt ett stort gäng säckar med diplomatpost. Jag hinner knappt tänka: "Vilken tur att det är mulet" förrän solen bryter fram och gassar på kycklingkartongerna. Det tar minst 10 minuter innan någon ingriper och rullar iväg kärran till skuggan under flygplansvingen. Till sist lastas de 25 kartongerna på planet igen för fortsatt färd mot Kigali. Undrar hur många av kycklingarna som fortfarande levde? Men kanske slapp de undan ett trist liv i en broilerfabrik....

Kort tripp till Kenya för ett regionalt möte. Flyget mellan Kigali och Nairbi tog kortare tid än att köra de 40 km mellan flygplatsen och hotellet som låg söderut längs Mombasa-vägen. Så fruktansvärt dålig denna väg har blivit sedan början av 1990-talet när vi bodde här! Under alla år sedan 1970-/80-talet har tydligen alla pengar till vägrenovering/-utbyggnad bara gått rätt ner i fickorna på diverse myndighetspersoner och politiker...

Efter en halvtimmes skumpande på allt mer försvinnande asfalt kom vi till en deviation som plötsligt upplöstes i intet. Eller snarare en lång kö av lastbilar och personbilar som stoppats av att några grävmaskiner helt sonika grävt ett djupt dike tvärs över vägen! Alternativrutt fanns inte. Bara att vänta tills en bulldozer mejat ner några akacior bredvid vägen och kört nödtorftigt med grus över så vi tog oss förbi. Tur som var fick vi inte punktering av de decimeterlånga akacia-taggarna. Efter detta blev vägen riktigt, riktigt dammig de sista 45 minutrarna.

Som lite uppmuntran såg jag tre giraffer och en gäng Grants gaseller strax innan vi kom fram. Och klimatet i Kenya är då SÅÅÅ mycket skönare än i Rwanda. Det blev en simtur innan mörkret föll.

Idag var vi till parcellen vid Lac Muhazi igen. Tillsammans med en massa andra familjer med varierande anknytning till Ecole Belge. På flera av parcellerna intill var det också fullt med folk. Så ute på sjön var det motorbåtar, vattenskidåkning, jetski, etc

Visserligen alltid skönt med en dag i sol (delvis) och med bad. Men det riktiga lugnet infann sig aldrig denna gång. Dagen fick ett abrupt slut då svarta ovädersmoln närmade sig: bäst att ha hunnit så långt som möjligt på lervägen innan regnet.

Den som är fattig och saknar marginaler drabbas extra hårt av katastrofer. Den som varit utsatt för våld och övergrepp och osäkerhet under lång tid har svårare att klara den psykiska påfrestning som rädsla för nya jordbävningar skapar.

I Bukavu är det sedan den 3 februari då den större jordbävningen (6.0 - 6.2) slog till, flera mindre efterskalv varje dag. De känns som gungningar under fötterna. Den 14 februari kom ett skalv på 5.5, då rasade flera hus som fått skador tidigare. Men i världens ögon är denna lilla naturkatastrof redan glömd. Även om den för vissa enskilda får närmast oöverskådliga konsekvenser då huset som varit hem åt familjen med 6-8 barn och några syskonbarn och andra släktingar, inte längre är mera än en grushög. Förhoppningsvis finns takplåtarna (korrugerad plåt) kvar och har inte blivit stulna under tumultet...

Skolbarnen i den nedrasade skolan (första jordbävningen var på en söndag som tur var, annars skulle antalet dödsoffer varit högre) sitter nu ute under träden i sina bänkar. När det regnar går de hem. De har blivit erbjudna en lokal att vara i men barnen vägrar. De är livrädda för nya skalv.

När vi var runt i de drabbade områdena var det mycket tydligt att sådant som är dåligt byggt (underdimensionerat och/eller med för mycket sand inblandat i cementen) har rasat medan OK byggda hus på sin höjd har lite sprickor. Och vem bor oftast i taskigt byggda hus... Tuff luck. Bahati mbaya.

I eftermiddag började det regna mycket kraftigt strax innan jag skulle åka till ett möte. Verkligen som ett vattenfall direkt från himlen. Jag blev helt dränkt bara på de två metrarna mellan ytterdörren och bilen. På gatan utanför var det inte längre en gata. Det var en brun lerflod som forsade vilt neråt. Dikena (som är ganska djupa) och trummorna under uppfarter till tomter kunde inte alls svälja vattenmassorna. Tur att vi har en landcruiser på kontoret för denna vilda flod var minst en halvmeter djup. Väl framme vid mötesplatsen fick jag vada i 2 dm vatten framför dörren till möteslokalen. Funkar OK när man har oömma sandaler. Men jag blev väldigt kall om fötterna och tinade inte upp förrän sent på kvällen efter att ha suttit med dunsockorna på från det att jag kom hem.