Fin avslutning på fältdagarna i denna region med nästan alla typiska ingredienser: lång, dammig, skumpig bilresa i bil fullpackad med kollegor och representanter från partner organisationer; aktiviteter i fält som är bra, men inte 100% av det man tänkt sig (alltid plats för förbättring!); tacksam målgrupp som tackar oss, regeringen, biståndsgivarna, lokala administrationen, osv; sitta länge i stekande sol och lyssna på diverse tal och se på dansuppvisning.

Även om det kanske var regisserat kändes det rörande när representanter för de olika målgrupperna: frisläppta folkmördare, folkmordsöverlevare, återvändande flyktingar, batwa/pygmeer (eller "historically marginalised people" som den politiskt korrekta termen är i Rwanda), vittnade om hur de nu tack vare projektet kunde leva sida vid sida i harmoni. Roligast var när den gamle batwa-mannen i dansutstyrsel (höftkläde, litet spjut, bjällror runt fötterna) impulsivt dansade fram till och kramade om den högresta, allvarliga tutsikvinnan som kommit tillbaka till Rwanda efter lång exil i Tanzania.

Jag köpte också en fin flätad korg från kvinnorna som hade ett litet kooperativ för "income generating activities".

Hemma i Kigali ösregnade det, men jag tog en simtur mellan två störtskurar och innan det blev mörkt.

Igår regnade det kraftigt i Kigali med omgivningar och vägen ner till Lac Muhazi (vännernas plot) var väldigt lerig längst ner. Det var molnigt och hotande grått på himlen österut, inget badväder således. Jag satte mig på bryggan och läste och tittade ut över den spegelblanka sjön. Stockbåtsfärjan färjade över folk mellan norra och södra stranden, stora fiskar (kanske denna: http://media-2.web.britannica.com/eb-media/21/2221-004-E610423C.jpg som lär ska finnas i Lac Muhazi, det är African Lungfish eller Pteroptere) plaskade runtom och en massa Pied Kingfisher svirrade omkring, satt på utkik och dök efter småfisk.

När jag låg i gräset och fortsatte läsa råkade jag somna till och vaknade i fullt solsken. Därav första rubriken på dagens inlägg... Snyggt? Not.

Det blev några simturer i sjön; en perfekt vilodag inför en sista hektisk vecka i Kigali.

Avskedsmiddag utomhus på fina Club de Vacance utanför Bujumbura. Tangayikasjöns vågor i bakgrunden och sång-/danstrupp medan vi äter. Så blir även undertecknad upptvingad på gräsmattan för att dansa. Gör mitt bästa för att likt övriga dansare imitera graciösa watutsi-kor.

Exempel på dans: http://lh3.ggpht.com/_HsFY14-eD1c/R1A9wXwpDeI/AAAAAAAAAMw/PNYZPuDj2WU/GlobalAIDS13_Leever.jpg

Riktiga kor:

http://bachersblog.com/wp-content/uploads/2007/10/cattle_01_10-02_100.jpg

Långhelg pga valdag i Rwanda 15/9 och därmed en möjlighet till en sista campinghelg i Akagera. Det var fortfarande torrt och därmed lite djur så jag koncentrerade mig på fåglar denna gång. Det var roligt att riktigt ha tid att detaljstudera även brunmurriga småfåglar och genom konsultation av fågelboken kunna avgöra om det var en Flappet Lark eller en Striped Pippit jag sett. Eftersom jag var helt själv på denna utflykt var det ingen som tjatade om att åka vidare utan jag kunde titta så länge jag ville på varje liten fågel. Eller tills den flög iväg...

Hade ett riktigt flyt som fågelskådare. Eller vad sägs om att när man ser en ganska liten, liksom fyrkantig fågel i en trädtopp tänka "det ser ut som en Barbet". Och efter titt i kikare och fågelbok konstatera att det är en Redfaced Barbet, endemisk till östra Rwanda och Burundi. Eller att se några svart-vita skränande fåglar flyga förbi, tänka "någon sorts shrike", titta i kikaren och se knallgula ögon med vita fjädrar liksom strålande runt ögat och då tänka "helmet shrike". Yes, det är en White-Crested Helmet Shrike. (Obs ej skrivet för att skryta - jag är bara nybörjare som fågelskådare - utan för att dela med mig av hur himla roligt det är att titta på fåglar i Afrika!) Andra nya kryss var Woodland Kingfisher, Striped Kingfisher, Klaas Cuckoo, Flankspotted Barbet, m fl. Hade också några trevliga observationer av fåglar jag sett förut men som är vackra: Ross Turaco och African Fish-Eagle (5 eller 6 stycken). Roligt var det också att titta på en ung Bateleur, inte utfärgad, utan bara brun, men kunde identifieras genom den korta stjärten, de stora ögonen och att fjädrarna i nacken såg sådär ungfågelsrufsiga ut.

Den första nattens tältplats var full med andra campare, men den andra natten var jag helt ensam under fullmånens sken. Helt underbart att sitta vid sin lilla lägereld och vänta på att det ska bli lagom glöd för att lägga på den folieinslagna potatisen.

Under natten använde jag för en gångs skull inte mina öronproppar (som äldre blir man ytterligt lättväckt om det inte är tyst och mörkt...) utan låg och lyssnade på Afrikas ljud. Några vårtsvin grymtade ganska nära, två gånger hördes elefanter trumpeta långt borta, och flera gånger under natten hörde jag ett dovt brummande/bubblande ljud. Tänkte att detta låter precis som jag hört beskrivas att elefanters matsmältning (gasbubblor!) låter, men inte är det väl möjligt att elefanter går runt utanför mitt tält?

När det var dags att kliva upp med solen vid halv 6 gick jag en sväng i närområdet. Och jovisst - en liten bit bort var ett gäng elefanthonor i färd med att äta sin frukost bestående av både taggiga och mindre taggiga grenar som de bröt från träd och buskar. Jag stod still och bara tittade på de lugna, gråa jättarna tills de ljudlöst (hur är det möjligt för så stora djurt att röra sig så tyst?) fortsatte vidare och försvann in bland gräs och buskar. Brummelljuden VAR från elefanterna!!

Innan jag lämnade parken fick jag se tre små Dwarf Mongoose kila omkring och kika upp ur sina bohål på mig. De såg ut som små leksaksgosedjur med blanka knappögon, väldigt söta.

Det enda i djurväg som var mindre kul i Akagera denna gång var alla tse-tse-flugor som bet mig hela tiden på benen och fötterna. De ser ut som bromsar (eller "klägg" som vi kallar dem i Västsverige/Norge) och betten kliar helt infernaliskt.

Den som kommer till Kigali för första gången slås av hur fina vägar staden har och hur rent och prydligt (renare än svenska städer) det är. Kigali har en ambition att bli Afrikas Singapore, så följdaktligen är det förbjudet att kasta skräp, spotta tuggummi (tror jag) och att gå på gräsmattor. Vår bokförare fick nyligen sitta 3 timmar i häktet och betala motsvarande 130 kr i böter för att de s.k "local defense forces" (= en slags ordningsvakter) påstod att han gått på grässträngen mellan körbanorna när han korsade gatan...

(Att det även är förbjudet att vistas barfota på offentliga platser har förresten lett till ett nytt yrke i anslutning till alla marknader runtom i landet: skouthyrare till marknadsbesökare.)

Efter att man vant sig vid fina vägar och skräpfrihet brukar nästa observation vara den extrema byggboom som pågår i Kigali. Det ena huspalatset efter det andra uppförs; ju fler balkonger, snedtak, extrafönster, konstiga pelare och mystiska trappor huset har desto bättre. Var och en sin egen arkitekt tydligen... Även stora kontorskomplex byggs i varje stadsdel, dock utan att de som färdigställs lyckas hyra ut speciellt många lokaler. Stora glasfasader är mest populärt, därnäst kommer kakelplattor utanpå fasaden...

Man undrar varifrån pengarna till dessa bygginvesteringar kommer? Landets jordbruk uppges vara basnäringen (med exportgrödor som kaffe och te) men produktionen är pinsamt låg och exporten av kaffe och te blygsamt mer än marginell. Det finns knappt några industrier och även tjänstesektorn och turistnäringen är klent utvecklade.

Idag besökte vi det senaste beviset på att det är ett STORT glapp mellan delar av huvudstadsbefolkningen och majoriteten rwandier som är fattiga och bor på landet (enligt en UNDP-rapport från början av 2007 har - trots en stark ekonomisk tillväxt - hela 600 000 människor i Rwanda fått det sämre än för fem år sedan). Kenyanska stormarknadskedjan Nakumatt (som f.ö började som madrassfabriken Nakuru Mattresses och på den tiden vi bodde i Nairobi i början av 1990-talet var en enkel butik med lagerhyllor och basic sortiment men nu har flera jättestora shoppingcentra i Nairobi) öppnade sina portar i UTC shoppingcentrum nere i centrala Kigali. Även här kostar ett paket Kellogs cornflakes i storleksordningen 80 kr, och en liten burk kenyansk youghurt går loss på 25 kr...

Undertecknads teori om bygginvesteringspengarna meddelas på denna site i oktober.

/Mamman

Lillasystern som flyttat härifrån har idag avverkat första skoldagen i Sverige. Hon var förvånad över att man bara använder blyertspennor i svenska skolan (och att man FÅR pennor och suddis, inte behöver köpa allt själv), i två års tid har hon ju skrivit med bläckpenna. Alltså riktiga bläckpatroner, inte kulspets. (Jo, det finns en slags suddpenna för bläck, så man kan faktiskt korrigera om man skrivit fel)

Undertecknad är kvar i Rwanda/Burundi/DRC en och en halv månad till. Idag kom en regnskur, så snart kanske torrtiden är slut. Hinner det blir grönt och blommande i Akagera innan jag åker?

/Mamman

I lokalen precis bredvid yrkesutbildningen i sömnad finns en av slumområdets många, många "bio-salonger" som har öppet hela dagen och kvällen. Eller i alla fall så länge elen fungerar eller det finns diesel till generatorn. Ljud av skottstrider och sk stämningsmusik tränger ut. I dörröppningen trängs småpojkar (inga flickor förstås, de är som  vanligt strängt upptagna av att hämta vatten och ved samtidigt som de kånkar sina småsyskon på ryggen...) och försöker få en skymt av filmen. De saknar de 50 Burundifranc (35 öre) som inträdet kostar men vill ändå hinna se lite innan de blir bortmotade. Och vad ser de? CD-fodralens omslag sitter uppklistrade utanför för att göra reklam för "bions" repertoar. Allt är värsta sortens våldsfilmer, uppblandat med en och annan asiatisk monsterfilm. Detta är knappast vad man behöver i ett land som till helt nyligen varit drabbat av 15 års inbördeskrig och ett mer "lågintensivt" folkmord än grannlandet...

När man är ute i fält på diverse inspektionsbesök händer det att man blir förärad presenter av den fattiga målgruppen. Även om det känns en aning kymigt att ta emot snygga korgar som om de sålts kunnat inbringa minst 10 $, kan det vara ännu besvärligare med levande djur. Jag minns de tre getterna i Kenya som jag och kollegorna trott vi sluppit undan sedan vi sa att vi inte hade plats för dem i bilen. Två dagar senare stod de på ett pick-upflak utanför kontoret i Nairobi, vederbörligen behandlade mot "ticks" (=fästingar, modell större). Eftersom kollegorna bodde i lägenhet, blev det undertecknad som fick hysa getterna i trädgården tills vi kunde ordna barbeque för personalen någon vecka senare...

Idag när vi invigde en BB-klinik 50 km från Goma i DRC, fick jag och representanten för vår lokala samarbetsorganisation varsin stor kalkontupp. Som vi förväntades hålla i. Min började förstås flaxa och sparka med fötterna så jag släppte honom, men inte innan han hann med att tillfoga mig några långa rivsår på armarna. Tur jag alltid har med handsprit i fält.