Direktlänk till inlägg 21 februari 2008
Den som är fattig och saknar marginaler drabbas extra hårt av katastrofer. Den som varit utsatt för våld och övergrepp och osäkerhet under lång tid har svårare att klara den psykiska påfrestning som rädsla för nya jordbävningar skapar.
I Bukavu är det sedan den 3 februari då den större jordbävningen (6.0 - 6.2) slog till, flera mindre efterskalv varje dag. De känns som gungningar under fötterna. Den 14 februari kom ett skalv på 5.5, då rasade flera hus som fått skador tidigare. Men i världens ögon är denna lilla naturkatastrof redan glömd. Även om den för vissa enskilda får närmast oöverskådliga konsekvenser då huset som varit hem åt familjen med 6-8 barn och några syskonbarn och andra släktingar, inte längre är mera än en grushög. Förhoppningsvis finns takplåtarna (korrugerad plåt) kvar och har inte blivit stulna under tumultet...
Skolbarnen i den nedrasade skolan (första jordbävningen var på en söndag som tur var, annars skulle antalet dödsoffer varit högre) sitter nu ute under träden i sina bänkar. När det regnar går de hem. De har blivit erbjudna en lokal att vara i men barnen vägrar. De är livrädda för nya skalv.
När vi var runt i de drabbade områdena var det mycket tydligt att sådant som är dåligt byggt (underdimensionerat och/eller med för mycket sand inblandat i cementen) har rasat medan OK byggda hus på sin höjd har lite sprickor. Och vem bor oftast i taskigt byggda hus... Tuff luck. Bahati mbaya.
Se på detta utmärkta inslag från norsk TV, de första 7,5 minutrarna....