Hur går det när man har ett hus byggt utav obrända lerblock och det blir mega-översvämning i trakten som når en meter upp på ens husvägg? Huset närmast smälter bort i en liten hög och bara de korrugerade plåtarna som utgjort taket blir kvar och får räddas i säkerhet av någon djärv familjemedlem... Häftiga regn i norra Rwanda har fått många, många hus att rasa ihop. Såg detta när jag passerade mellan Gisenyi och Ruhengeri på hemväg från besök runt Goma i DRC. Fick även starka ”vad-var-det-jag-sa”-känslor när jag såg massor med förstörda odlingsterrasser på de extremt branta sluttningarna och tonvis med matjord som spolats ner i dalgångarna och nu var ”ivägen” där...

På väg till Cyangugu passerade vi en plats där det var boskapsmarknad. I en lerig inhägnad å 50 x 30 m stod ett antal bönder och visade upp sina djur. Precis som i Sverige förr i tiden. Fast här i Rwanda är det inte stora juver och hög mjölkproduktion som värderas högst. Nej, slanka kossor med jättelånga horn ska det helst vara, även om dessa producerar minimalt med mjölk. Det finns dock en del rwandiska bönder som på senare tid övergått till importerade svart-vita friesiska mjölkkor.

Mellansyster tillbringade söndagen vid, på och i Lac Muhazi tillsammans med Kigalis "jeunesse dorée". Vi andra + några andra familjer styrde kosan söderut för en liten ornitologisk utflykt längs floden Nyabarongo. Två av oss hade varit här tidigare med den tyske ornitologen Manfred (alias "a lovely day for snakes"), och kunde guida de andra. Vi såg bl.a Ruppels long-tailed starling, yellow-throated long-claw, flygande pelikan, little bee-eater, black-headed gonolek, white-browed coucal, kohägrar, krontranor, long-crested eagle och ett stort hammerkop bo. Det var varmt och stundtals pressande sol, men en fin tur till ett lagom avlägset resmål. Nya vägen gör restiden kort. Skönt att kunna gå omkring i naturen utan fler än några stycken passerande bönder i närheten. Fika med nybakade scones. På vägen passeras för övrigt den skola som figurerar i filmen "Shooting Dogs". Man känner igen sig.

Igår var det strömavbrott i en stor del av Kigali större delen av dagen och hela kvällen. Maken ringde Electrogaz, men de kunde inte säga när felet skulle bli avhjälpt. Vi har inte kört dieselgeneratorn på flera månader för den krånglar rätt mycket och så gillar vi inte oväsendet. Till matlagningen har vi gasspis. Efter middag i skymningen på verandan tände vi ljus och ficklampor och satte igång med läxorna. Ecole Belge öppnar som vanligt första veckan stenhårt och mellansyster har matteprov idag.

/Mamma

Vi klev upp kl 02.30 Kenya-tid i morse (01.30 Kigali-tid) för att resa hem från det veckolånga regionala möte vi varit på. Man blir ganska seg av att resa även om man bara sitter i minibuss samt ett par olika flygplan, plus vandrar en kort sträcka på Nairobis flygplats. Rwandair Express hade tydligen fått fel på sitt stora flygplan för de hade hyrt in ett sydafrikanskt plan (komplett med personal) för att köra oss till Kigali. Även det lilla planet som går till Cyangugu var trasigt, så kollegorna från DRC fick skynda sig till bussterminalen när vi kommit ut genom tullen. Det tar drygt 5 timmar till gränsen vid Bukavu, och gränspassagen stänger strax efter 17.00

Vädret i Kigali är mulet som vanligt och just nu började det regna...

Det började med att det inte fanns något vatten att duscha i. Visserligen har vi en reservvattentank på tomten, men kl 6.00 var jag inte så sugen på att först klä på mig och sedan gå ut och koppla in tanken. Så det fick bli en mini-dusch med hjälp av kokt & filtrerat vatten som finns i köket (aldrig listigt att dricka okokt vatten direkt ur kranen härnere). Och inte kunde jag sätta igång tvättmaskinen som planlagt. Sedan kom jag på att jag i helgen glömt skicka hem ett viktigt dokument och nu skulle det bli försent... Hela arbetsdagen tyckte jag dock att jag var förhållandevis effektiv. Och efter jobbet lyckades jag genomföra ett oklanderligt telefonsamtal på franska till Ikerezi bokhandel, för att höra om de skolböcker som tidigare låg fast i tullen i många veckor nu hade kommit. Det hade de, och kunde hämtas idag före kl 18.00, eller imorgon. Sedan körde det ihop sig ordentligt. Trafikstocking vid fotbollsstadion och i backen upp mot centrumkullen i Kigali. Jag var trots detta framme vid bokhandeln 17.45 Då sade vakten utanför att det redan var stängt. Förmodligen för att ett antal hantverkare höll på att lägga sista handen vid den nya tegelmur och järngrind som numera omringar Ecole Belge och Ikerezi (förut ett nedgånget stängsel + vegetation). Men det kunde väl innehavaren sagt när jag ringde? Nu hinner vi inte få böckerna innan skolan börjar eftersom jag ska bort och de andra inte kommer förrän söndag. Nästa stopp var German Butchery (som alltså är en livsmedelsaffär, inte bara slakteri, och ja - det är tyskar som driver det) för att inhandla yoghurt, frukt och bröd så att familjen har till frukost på måndag morgon. De kommer till Kigali efter att affären stängt på söndag. Jääättelång kö! Har jag aldrig varit med om förut, men idag var visst halva Kigali i affären samtidigt som jag. Inte fanns det passionsfrukt heller, utan jag fick ta den enda övriga frukten som kan tänkas hålla sig till måndag – trädtomat. Ingen av oss gillar det något vidare, men det får gå. Nu fattas det väl bara att jag försover mig imorgon bitti, skall till flygplatsen kl 04:30.

...började med situationen på det (f.d.) finaste sjukhuset i Kigali, King Feisal, som tydligen kostar mycket men ger dålig service. Jag har aldrig varit där så jag vet inte.

Sedan blev det ormhistorier; snake park i Bujumbura där ormarna ständigt rymmer och det är jättetrångt i gångarna mellan burarna; mannen som kör över en spottkobra med bilen men ormen då istället slingrar sig upp i bilens underrede; mannen som fraktade ett antal ormar i en säck packad ovanpå bussen och hur ormarna slingrar ut och orsakar en olycka, etc

Och till sist den afrikanska vandringssägnen om den viktiga mannen i byn som dött och man skickar efter en snitsig kista från sta'n, den kommer med pick-up, och liftaren på flaket tar sin tillflykt i kistan när det börjar regna, och när regnet slutat blir nytillkomna liftare mycket skrämda då han lyfter på kistlocket. Efter denna berättelse säger en av medarbetarna: "Förr var jag rädd för döda människor, jag vågade inte ens titta ner i kistan på begravningar. Men under folkmordet såg jag så många döda, när jag gömde mig för hutu-milisen. Och de döda kan aldrig skada en, det kan bara de levande göra..."

...var det tydligen i vårt kök igår kväll. Det började redan i fredags kväll då en tidigt anländ delegat till mötet, en stor och fet kackerlacka, hoppade ur min toffel när jag stack foten i den. Ryys. Då gäller det att stampa fort och bestämt. Lite senare slog jag ihjäl en annan kackerlacka uppe på diskbänken. Använde en metallvas. Igår kväll var ljuset släckt i köket, och varje gång jag var dit för att hämta något (vatten, te, en kvällsmacka, etc) och tände ljuset, så myllrade det på bänkar och golv. En fet kackerlacka nosar på brödkniven – fort, fort, sopa ner den på golvet och stampa! En annan fet kackerlacka funderar på att äta upp sin platta kompis. Stampa igen! Usch, de är verkligen äckliga, och springer väldigt fort också. Storlek 6-7 cm långa, 3-4 cm breda.