Idag var jag på utdelning av diplom på en yrkesskola i östra Rwanda. En massa killar och en handfull tjejer har under 6 månader utbildat sig till snickare, rörmokare, elektriker, murare och svetsare. Först fick vi vänta en hel timme innan hedersgästen (en chef för någon statlig instans för yrkesutbildning) dök upp. Jag var förberedd på väntan så jag hade tagit med lite jobbpapper att läsa där vi satt på plaststolar under några partytält prydda med ljusblå, gröna & gula rosetter (samma färger som Rwandas flagga).

Officiella arrangemang börjar förstås med nationalsången. En grupp män (några elever, några lärare) ställde upp sig och en man spelade dragspel till. Första gången jag sett ett dragspel i Rwanda! Kören (?) sjöng inte speciellt bra, men de kunde i alla fall texten hyfsat verkade det som. Publiken sjöng med i vers 1, men blev sedan allt tystare för varje lång vers som avverkades. Efter fyra verser bytte låten melodi, och då kunde inte ens kören texten något vidare, det blev mest mumligt de sista tre verserna. Fast inte gjorde det mig något, jag förstår ändå inte mer än enstaka ord kinyarwanda.

Så blev det många och långa tal, traditionell dans, utdelning av diplom och flera långa tal.

Självklart var det inte så enkelt att bli inskriven i Sverige igen som vi fått uppgift om. "Visa bara upp er på närmsta Skattemyndighet och ha med legitimation." För Mellansystern som hunnit fylla 18 gick det bra. Men för Lillasystern behövde undertecknad intyga via fax att det var OK för mig att hon - och Pappan (!! Jo, så var det - inte ens han fick själv skriva sig i Sverige utan att jag sa det gick bra!) - bosätter sig i Sverige. Blev att köra runt en stund i Bujumbura för att få tag på en fungerande faxmaskin eftersom jobbets fax är spärrad för andra nummer än Kigalikontorets. På postkontoret gick det fint att faxa, och det kostade bara cirka 8 kronor. Hoppas nu att faxet hittade fram till adressaten "Invandringsgruppen".

/Mamman

Ikväll har jag varit och lämnat Pappan och Systrarna på flygplatsen inför hemresan till Sverige. Flera goda vänner var också där för att vinka av och det blev många tårar...

Sedan fick jag vänta en stund för det skulle komma en rwandisk forskare som varit i Sverige med det plan (Brussels) som de andra skulle vidare med. Han skulle ha med några rapporter som Storebror beställt och dessutom kanske han behövde skjuts från flygplatsen. Jag funderade lite på hur jag skulle veta vem av passagerarna som var han eftersom jag aldrig träffat honom, så jag skrev en lapp med hans namn för att ha beredd. Men jag behövde inte oroa mig - jag förstod direkt att det var han som kom ut med en kasse (obs pappkasse; plastpåsar är förbjudna i Rwanda) som det stod "Hemköp" på. Och hans familj var där och mötte så jag behövde inte köra runt på okända Kigalivägar i nattmörkret utan kunde fara direkt hem till det tomma huset (Storebror är ute i fält denna vecka).

/Mamman