Direktlänk till inlägg 26 december 2006
Vi kom iväg hemifrån strax efter 9.30, och körde på för storebror nya vägar. Efter Gitarama var vägen ny för oss alla. Butare (f.d. gamla huvudstaden Astrida, döpt efter den svenskfödda belgiska drottningen) ligger i lummiga och skogbeväxta omgivningar, men själva staden är inte mycket mer än en huvudgata samt förstås universitetsområdet. Vi stannade för lunch vilket som vanligt tog sin rundliga tid trots okomplicerade beställningar. Gränspassagen var lite strulig på Burundi-sidan med tjänstemän som såsade och flera gånger påpekade ”det är ju i alla fall jul”. God Jul! sa vi. På Burundisidan ännu mer kuperat än i Rwanda nästan. Kaffebuskarna mer välskötta och riktigt mörkgröna, men i övrigt samma brist på terrassering plus odling på alltför branta sluttningar. Vi blev stoppade i varje vägspärr, men visade bara poliserna snällt våra papper (körkort, bilförsäkring etc) och låtsades inte förstå antydningar om att vi borde betala något. Nästan varje kilometer längs vägen var det militärposteringar, vi såg på ett ställe att de blev tilldelade veckans matranson bestående av ett lass vitkålshuvuden. Militärerna kontrollerar alltså huvudvägen mot de små gäng av gerillagrupper som fortfarande inte slutat helt att ställa till det för civilbefolkningen, trots att deras ledare i somras (som sista grupp) undertecknat ett fredavtal med regeringen.I en by såldes jättefina kaniner som var vita med svarta eller viltfärgade fläckar. Lillasyster tjatade väldigt om att få en, men det skulle ju knappast fungera att ta den genom tullkontrollen på tillbakavägen så vi avstod.Den sista sträckan av vägen var det vindlande serpentinvägar ner mot slätten som breder ut sig någon mil strax före Tanganyikasjön. Vi letade reda på vårt hotell och tog sedan ett kvällsdopp vid en sandstrand. Härligt! På kvällen underbart god fisk (capitaine = nilaborre samt lotte = gissa vad?) på hotellets restaurang./Mamma
Se på detta utmärkta inslag från norsk TV, de första 7,5 minutrarna....